Februari

Månaden då jag bara räknar dagarna tills den är över. Jag har så svårt för den här tiden. Jag försöker tänka positivt på att ljuset är på väg tillbaka, men slask, snö, is, sidledsregn, mer slask, dimma och fyra nyanser av grått äter upp mig utifrån.

Vi har börjat så frön, men knappt det är roligt heller. Chili och paprika för två veckor sedan, tomat, basilika och broccoli idag.

Det är bara att stå ut, släpa sig genom slaskdagarna och så ändå. Även om det känns avlägset nu väntar ändå ljuset och våren där borta nånstans och då! Då jäklar ska det växa!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Växter

Påminnelse

När jag fyllde år sist fick jag en tavla av en fin person. Och vet ni, det är något märkligt med den tavlan. Nu tänker ni snart att ”japp, mindre kaffe och mer sömn kanske skulle vara på sin plats” men den liksom suger mig in i sig. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag kan titta på den hur länge som helst. Den står i köket så jag ser den varje dag eftersom jag tycker så mycket om den.

Den påminner mig ordlöst om alla som funnits, alla som finns kvar och även om mig själv. Och är det inte den där påminnelsen vi behöver, kanske lite oftare än vi tror? Påminnelsen om att vi kommer, stannar ett tag och sedan går vidare? Vi är alla bara till låns för en stund. Var vi sedan hamnar är upp till oss själva att tro vad vi vill om. Men medan vi ännu är här, kom ihåg att bli påmind.

Lämna en kommentar

Filed under K funderar

Den snåriga stigen

Det kan vara så att jag är yrkesskadad. Jag vet inte. Men det finns ett stycke i förskolans läroplan som sätter fingret på mina egna personliga värderingar:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika
värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som
förskolan ska hålla levande i arbetet med barnen.

Värdegrunden uttrycker det etiska förhållningssätt som ska prägla verksamheten.
Omsorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna
och andras rättigheter ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten. Barn tillägnar sig
etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser. Vuxnas förhållningssätt
påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett
demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder. 

Det händer i bland att det flyter ihop. Å ena sidan mitt yrkesuppdrag mot å andra sidan mitt föräldraduppdrag (om vi nu ska kalla det så). Och visst är det så att ens egna personliga åsikter, värderingar och handlingar både syns (ofta mer än vi själva är medvetna om) och påverkar våra barn. Det är liksom svårt att bortförklara det där.

Eftersom jag själv är så övertygad om att ovan nämna text är grundläggande i det samhälle jag själv vill leva i skulle jag ju ljuga om jag sa att jag inte försökt (och fortfarande försöker) påverka mina barn i samma riktning. I slutändan får de bli precis hur och vad de vill, men på samma sätt som de själva ska respekteras för deras val ska de också respektera andras åsikter och perspektiv. Men, det finns ytterligare en sida på detta: nämligen att ha modet att våga säga ifrån när något är åt helsike fel, när medmänniskor ( eller för all del vi själva!) mår dåligt pga av bristande respekt. Och det är ju inte så enkelt, det vet vi ju alla.

Ingen är perfekt. Alla har vi våra mindre bra sidor och vi både gör och säger saker som vi kanske inte är så stolta över. Både vuxna och barn. Det i sin tur kan ju så klart vara utvecklande om vi har förmågan att reflektera och faktiskt våga granska oss själva i sömmarna.

Men allt eftersom åren går tvivlar jag i bland på det här. Snart har jag varit förälder i 12 år. Gör jag mina barn en björntjänst? För risken med att sticka ut hakan är ju att man själv blir utsatt och hur kul/enkelt är det? Vem orkar stå emot vad som helst? Och det händer kan jag säga. Oftare än vad jag önskar. För det råkar vara så att jag har en person här hemma som å andra sidan är som en ardennerhäst, som gentar på och viftar bort lite flugor då och då. Men som å andra sidan får känna på samhällets normer och inse att dessa inte alltid är för henne. Det är inte så enkelt att trava på den där vägen och självklart begås misstaget att ibland göra mindre bra val eller såra andra under tiden. Men det är också så att är man fostrad i ”Grynetanda” dvs Ta ingen skit och där det är lika vanligt att diskutera jämställdhet och jämlikhet som middagsmat, ja, då hamnar man i blåsväder ibland.

Och då står man där och slits mellan att å andra sidan vara så otroligt stolt över den där individen som tar jämställdhet och jämlikhet för självklart och å andra sidan bli så förtvivlat ledsen över att detta så ofta möts med motstånd.

För så är det. På många sätt har vi kommit så himla långt och det kan vi tacka oss själva för, faktiskt. Men samtidigt är det  långt kvar att gå. Ibland blir jag förbannad och tänker att det inte får finnas någonting som kan hindra utvecklingen framåt. Men ibland känner jag att jag lika gärna kan lägga mig ner och ge upp, att ingenting någonsin kommer att förändras och att det inte alls är så självklart att våra barn kommer att få leva i det där samhället där allas lika värde, rättigheter men också skyldigheter är en norm.

Det här är A´s sätt att reagera och fortsätta kampen för att få vara den man är. Mia Skäringer myntade uttrycket No more fucks to give. A färgar håret rosa.

Lämna en kommentar

Filed under K funderar

Hej 2018

En lång jul/nyårsledighet är till ända. Det var välbehövligt och skönt. Det har väl inte hänt så väldigt mycket får jag nog säga. Lite stillsamt julfirande i all sin enkelhet med bara oss fyra här hemma. Några dagar i stugan så barnen fick rastas hos morfar, jag fick några mormorkramar och en födelsedagsmiddag ordnades. Vi var på St Jörgen spa. Helt ok men Asia är ff oslagbart verkar det som. Nyår här hemma, stillsam familjekväll även det. Under de senaste dagarna har jag pysslat med ett litet projekt ni får se så småningom 😊 Det är härligt att vara ledig men nu ska det faktiskt bli lite skönt att komma tillbaka till jobbet. Även om man ibland känner sig som en urvriden disktrasa ger det mig också så mycket positiv energi och många tankevarv varje dag.

Så, nytt år. Vad har vi först att säga om det förra då? Det var ett ganska bra sådant tycker jag. Lite byggande och fixande så klart men ganska harmoniskt ändå. Trädgården började ta form, ungarna har mått bra och jobbet har funkat fint 😊 Jag försökte också att lägga tid på att hitta stillhet och ett lugn. Det var fantastiskt bra. Jag gav mig själv möjlighet att stanna upp lite och hinna känna på allt som var bra.

Det nya året kommer inte att se likadant ut men jag hoppas ändå att det kommer att finnas tid för lugn på nåt sätt. Det är snart dags att börja planera fröer och växter, det ska bli roligt! Jag hoppas att alla fina människor jag känner också får ha ett fint år, utan sorger och bedrövelser. Det känns som att det finns förutsättningar för att det ska bli bra i alla fall 😊

Lämna en kommentar

Filed under Familj

Vardagspaus

Familjen har varit på vift. De kommer hem i kväll. Under 8 dagar har jag bara behövt hålla ordning på mig själv. Det är första gången sen A föddes. Jag tycker att det har gått över förväntan. Veckodagarna försvinner ju i ett nafs på jobbet, men jag har också hunnit med att träffa fina vänner.

De mest intressanta reflektionerna under veckan är att jag kommit ihåg allt jag skulle komma ihåg, att jag städade i fredags (alltså förra fredagen) och att det fortfarande ser nystädat ut, att jag hummar som Ernst och att jag lärt mig byta batteri på dörrlåset. Jag har heller inte lagat mat eller packat upp en matkasse från affären på hela veckan (bortsett från en liten middag på söndagen).

Av detta kan jag alltså dra slutsatsen att det inte är själva dammsugandet som tar sån evinnerlig tid, det är det eviga plockandet av alla saker som alltid dräller runt. Fyra personer är liksom väldigt mycket mer stökigt än en. Jag inser också att jag (och M, för han är lika förvirrad och tankspridd som jag) lägger ungefär all vår tid på våra små juveler. Man fattar inte hur mycket förrän man låter bli. Det finns liksom ingen plats kvar i hjärnan när alla skrymslen där inne har fyllts med saker man ska komma ihåg med dem.

Men. Trots att det på sitt sätt varit ljuvligt att få sovmorgon, slippa packa gympapåsar, komma ihåg alla aktiviteter och laga mat ska det bli förbaskat skönt att få hem dem allihop igen. Jag har faktiskt saknat barfotaavtryck på golvet, förpubertala himlande ögon och dåliga göteborgska skämt ❤️

Lämna en kommentar

Filed under Familj

Hösthelg

En helg i stugan. Det var bra längesedan nu alltså. En fin helg. Uppvärmt och klart när man kommer, fantastiskt 😃

Barnen fick varsin dag i skogen med svampplockning. Det är fantastiskt lyxigt att få ha så många personen omkring oss som bidrar med så mycket, både till dem och till oss, tack! ❤

Vi själva är inte direkt några svampproffs. Dvs vi kan knappt skilja på kantarell och champinjon 😉 men få personer är mer tävlingsmänniskor än M. Så när verkligen alla andra pratar om hur otroligt mycket svamp det finns kunde han inte låta bli att ge sig in i jakten. Det visade sig vara en god idé. Nästan 10 liter på en timme. Man tackar! Svamparna kontrollerades av sakkunniga innan vi åkte hem för säkerhetsskull 😉 







Lämna en kommentar

Filed under Drömkåken, Familj, Växter

Hej oktober

Ny månad. Jag är tveksam, jag tycker allt att mörkret är lite tungt. 

Och höst är det verkligen. Även om regnet var barmhärtigt nog att vänta till ikväll innan det drog igång. 

Växthuset har tömts på det mesta. Lite finns kvar som klarar sig ett tag till men den gamla vissna gurkan och de trötta tomaterna har kastats ut. 

Rosorna har mått extremt dåligt av det ihållande regnet den senaste tiden. En av få buskar som har lite livskraft kvar. 

En hög med brädor har flyttats (det ska läggas marksten om två veckor). Märkliga flashbacks från byggtiden. Det där eviga släpandet på trä fram och tillbaka i mörker halva nätterna igenom. Fy. 


Barnen var hejiga och hjälpte till! 



M har harvat vidare med staketet. Det blir bra! Nu ska vi bara klia oss i huvudena ett tag på den sista biten.

Se så glad han är 😉

Lite hopkok har det också blivit. Både för in- och utsida. Och på tal om utsida så pågår ett experiment. Sedan tre veckor använder jag bara egna blandningar. Kan ni tänka er, hon som har så mycket produkter att skåpen (ja, flertal här) inte går att stänga och som hade en rutin bestående av nio steg morgon och kväll, har lagt ner hela spektaklet?! Vem vet vad detta leder till men nu är det intressant att se hur det här fortskrider. Är det nåt ni behöver kan ni ju komma hit och plocka en kasse eller två 😉


Sen är det faktiskt så att man måste ha lite kaka mellan varven. Biskvier, japp! Marängsmörkräm med nougat och choklad. Inte dumt alls. 

Lämna en kommentar

Filed under Bakning, Familj, Fawlty towers, Hudar, Växter