Woho! Nu är det på gång mina vänner, våren! Och inte bara för att jag intalar mig själv, trots snö och minusgrader. Nejnej. Den är här, på riktigt. Sol och plusgrader, flera stycken till och med. Och det luktar vår. En mycket märklig känsla som jag hade glömt bort hur den kändes…

Det enda luriga med detta är ju att man vill sätta fart med allt. Få ut alla grejer i växthuset och göra så där fint. Men icke. Inte än på ett tag. Det måste vänta en månad till.

Men. I väntan på detta har vi i alla fall fått lite gjort. Gräsfrön där det ska förbättras, rensat bort gammalt i jordgubbsplantorna och vid rabarbern (som nog ska få flytta till annan plats senare), planerat om paprikorna i de stora lådorna, M har tvättat och slipat utemöblerna och krattat bort gammalt skräp i slänten.

Snart, snart är den bästa tiden här! 😃

Revanschgurkan är redo!

Småbakat lite också. Jag älskar varmvispad marängsmet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Bakning, Växter

April

Då är det vår. Punkt slut. Jag vägrar att acceptera mer vinter nu. Så!

Första delen av påskhelgen tillbringades i stugan. Mycket stillsamt bortsett från en magsjuk A. Fast det gick rätt bra ändå får jag säga.

Sista dagen denna helg, en måndag jo man tackar, har vi rafsat runt lite i trädgården med tillhörande projekt. Plockat rent lite i växthuset, införskaffat lite fler planteringsbaljor och ställt ut dessa, M har hämtat 40 säckar jord, tvättat gardinerna och hängt upp igen… Har också planterat om en del tomater som växer fasligt fort. Solrosorna har fått nya krukor och en ny omgång gurkfrön har såtts. Blir en aning stressad av att de förra inte tog sig. Inte bra alls. Men nu håller vi tummarna!

Lite minipensér hör ju också våren till, eller hur?

En del av det som står på tillväxt. Det börjar bli lite trångt här nu.

Härliga basilika!

Härligt blå himmel och nytvättade gardiner utan flugbajs. Det är fina grejer det.

Lämna en kommentar

Filed under Växter

Tårtpaus

Det är dags för en liten paus. Egentligen tycker jag ju att det är roligt. Men tiden finns inte längre och då blir det bara dåliga bakdagar varje gång. Det är trist för då tappar jag den där roliga delen av det.

Det tar nämligen tid allt detta. Tid jag inte riktigt har. Det är ju lätt att tänka att ”äh, hur svårt kan det vara? Klafsa på lite sylt och grädde liksom?” Men det är nämligen så att först ska du planera det hela. Smakkombinationer och utseende. Det tar lätt en vecka innan du bestämt dig. Dessutom tänker man på detta på nätterna, det är då man har tid med det. Därefter, in på din nätsida och beställ.

Sen ska du baka bottnarna. Det tar en kväll, 2 timmar. In med dem i frysen. Sen ska du göra ev dekorationer. Om vi lägger det på en mycket enkel nivå tar det två, tre kvällar. En så där 6-8 timmar alltså. Ska du göra en större skapelse pratar vi veckor. När du sedan ska montera den fördelas detta på två dagar om det ska bli bra och hålla fint. Dag (eller som här, kväll) ett gör du fyllningarna (oftast gör jag olika former av mousser eftersom det blir stabilt och bra) och fyller tårtan. Det tar ung två, tre timmar om du har en bra dag. Sen får den vila i kylen över natten.

Dagen efter ska du spackla, rakt och med en bra kräm så inte fondanten blir ful eller i värsta fall smälter. Minst två gånger. Med kyltid mellan. Sen ska du kavla den förbannade fondanten eller marsipanen till ett monströst stycke och på ett mirakulöst sätt förflytta den till tårtan. Utan luftbubblor, veck, nagelmärken och svordomar. (Här brukar det vara klokt att förvarna familjen så att de hinner fly fältet i god tid och håller sig borta tills kusten är klar.)

När du överlevt detta moment ska du dekorera. Kulor flyger över hela köket när de tjongar ur pincettgreppet, glitterpulvret sätter sig överallt och blommorna halkar av. Men, eftersom du är en envis jävel löser du ju det där. Också.

Under de här dagarna diskar du också en så där trehundra gånger.

Sedan är det ju så att det kostar en del också. Och vill man inte ha köpebottnar, Ica basic sylt, pulversås och otäcka torra färdigkavlade lock som spricker innan du ens hunnit få ut dem i paketet så kostar det lätt 350:- bara för ingredienserna till en 15-bitars. Sen ska du ha en bricka att ställa den på och kanske en kartong att transportera den i om den inte ska ätas hemma.

Och när vi väl kommit så här långt hör jag ju själv hur munter jag låter 😉 Men det känns faktiskt så just nu. Med familj, hus, jobb och allt som i sig tar fler timmar än dygnet har så nu tar jag en liten bakpaus tills suget kommer tillbaka.

Dessutom är jag sjuk. Igen. Detta kom mycket olägligt eftersom jag verkligen hade sett fram emot att få träffa en hel hög med goa, fina personer idag. Så ja. Lite dubbelgrinig känner jag mig just nu. Jag orkar dock lyfta lite på ena ögonbrynet och konstatera att det faktiskt är sommartid. Det är ljuvligt.

Den sista på ett tag…

Lämna en kommentar

Filed under Bakning

Vinter

Februari är visserligen slut (och vilket slut sedan då med magsjuka och elände) men vintern vägrar fortfarande ge sig. Idag var det 0-gradigt och det kändes varmt! Bara det… Är i akut behov av plusgrader, sol, krokus och en och annan varm solvägg. Att få börja ställa iordning växthuset!

Hela helgen har det bakats. Det är ju roligt men det känns som om jag tappat inspirationen nånstans. Den kommer väl tillbaka så småningom.

Skulle ha planterat om en hel del småplantor, det är hög tid. Det blev det inget med, kanske hittas lite tid om några dagar. Till helgen är det dessutom tid för ytterligare en omgång frön, som gurkan tex. Äntligen! Det måste ju ändå betyda att det är vår snart, eller?

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Bakning, Växter

Februari

Månaden då jag bara räknar dagarna tills den är över. Jag har så svårt för den här tiden. Jag försöker tänka positivt på att ljuset är på väg tillbaka, men slask, snö, is, sidledsregn, mer slask, dimma och fyra nyanser av grått äter upp mig utifrån.

Vi har börjat så frön, men knappt det är roligt heller. Chili och paprika för två veckor sedan, tomat, basilika och broccoli idag.

Det är bara att stå ut, släpa sig genom slaskdagarna och så ändå. Även om det känns avlägset nu väntar ändå ljuset och våren där borta nånstans och då! Då jäklar ska det växa!

Lämna en kommentar

Filed under Växter

Påminnelse

När jag fyllde år sist fick jag en tavla av en fin person. Och vet ni, det är något märkligt med den tavlan. Nu tänker ni snart att ”japp, mindre kaffe och mer sömn kanske skulle vara på sin plats” men den liksom suger mig in i sig. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag kan titta på den hur länge som helst. Den står i köket så jag ser den varje dag eftersom jag tycker så mycket om den.

Den påminner mig ordlöst om alla som funnits, alla som finns kvar och även om mig själv. Och är det inte den där påminnelsen vi behöver, kanske lite oftare än vi tror? Påminnelsen om att vi kommer, stannar ett tag och sedan går vidare? Vi är alla bara till låns för en stund. Var vi sedan hamnar är upp till oss själva att tro vad vi vill om. Men medan vi ännu är här, kom ihåg att bli påmind.

Lämna en kommentar

Filed under K funderar

Den snåriga stigen

Det kan vara så att jag är yrkesskadad. Jag vet inte. Men det finns ett stycke i förskolans läroplan som sätter fingret på mina egna personliga värderingar:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika
värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som
förskolan ska hålla levande i arbetet med barnen.

Värdegrunden uttrycker det etiska förhållningssätt som ska prägla verksamheten.
Omsorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna
och andras rättigheter ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten. Barn tillägnar sig
etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser. Vuxnas förhållningssätt
påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett
demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder. 

Det händer i bland att det flyter ihop. Å ena sidan mitt yrkesuppdrag mot å andra sidan mitt föräldraduppdrag (om vi nu ska kalla det så). Och visst är det så att ens egna personliga åsikter, värderingar och handlingar både syns (ofta mer än vi själva är medvetna om) och påverkar våra barn. Det är liksom svårt att bortförklara det där.

Eftersom jag själv är så övertygad om att ovan nämna text är grundläggande i det samhälle jag själv vill leva i skulle jag ju ljuga om jag sa att jag inte försökt (och fortfarande försöker) påverka mina barn i samma riktning. I slutändan får de bli precis hur och vad de vill, men på samma sätt som de själva ska respekteras för deras val ska de också respektera andras åsikter och perspektiv. Men, det finns ytterligare en sida på detta: nämligen att ha modet att våga säga ifrån när något är åt helsike fel, när medmänniskor ( eller för all del vi själva!) mår dåligt pga av bristande respekt. Och det är ju inte så enkelt, det vet vi ju alla.

Ingen är perfekt. Alla har vi våra mindre bra sidor och vi både gör och säger saker som vi kanske inte är så stolta över. Både vuxna och barn. Det i sin tur kan ju så klart vara utvecklande om vi har förmågan att reflektera och faktiskt våga granska oss själva i sömmarna.

Men allt eftersom åren går tvivlar jag i bland på det här. Snart har jag varit förälder i 12 år. Gör jag mina barn en björntjänst? För risken med att sticka ut hakan är ju att man själv blir utsatt och hur kul/enkelt är det? Vem orkar stå emot vad som helst? Och det händer kan jag säga. Oftare än vad jag önskar. För det råkar vara så att jag har en person här hemma som å andra sidan är som en ardennerhäst, som gentar på och viftar bort lite flugor då och då. Men som å andra sidan får känna på samhällets normer och inse att dessa inte alltid är för henne. Det är inte så enkelt att trava på den där vägen och självklart begås misstaget att ibland göra mindre bra val eller såra andra under tiden. Men det är också så att är man fostrad i ”Grynetanda” dvs Ta ingen skit och där det är lika vanligt att diskutera jämställdhet och jämlikhet som middagsmat, ja, då hamnar man i blåsväder ibland.

Och då står man där och slits mellan att å andra sidan vara så otroligt stolt över den där individen som tar jämställdhet och jämlikhet för självklart och å andra sidan bli så förtvivlat ledsen över att detta så ofta möts med motstånd.

För så är det. På många sätt har vi kommit så himla långt och det kan vi tacka oss själva för, faktiskt. Men samtidigt är det  långt kvar att gå. Ibland blir jag förbannad och tänker att det inte får finnas någonting som kan hindra utvecklingen framåt. Men ibland känner jag att jag lika gärna kan lägga mig ner och ge upp, att ingenting någonsin kommer att förändras och att det inte alls är så självklart att våra barn kommer att få leva i det där samhället där allas lika värde, rättigheter men också skyldigheter är en norm.

Det här är A´s sätt att reagera och fortsätta kampen för att få vara den man är. Mia Skäringer myntade uttrycket No more fucks to give. A färgar håret rosa.

Lämna en kommentar

Filed under K funderar