Om föräldragrupper

Idag hör det till föräldraledigheten att man ska ingå i en föräldragrupp. Det vanligaste nu för tiden är att man under MVC-tiden blir ihopföst med en bunt andra föräldrar som väntas nedkomma med sina små guldklimpar vid ungefär samma tidpunkt som en själv. Där får man sitta i ring och ventilera om sina farhågor inför förlossningen. För oftast är det just detta som de här grupperna i är till för. Inte särskilt ofta diskuteras tiden efter förlossningen och om det görs handlar det mest om hur pappan måste lära sig att mamman måste dygnetrunt-amma i sex månader. Vid dessa sammankomster brukar båda de blivande föräldrarna närvara eftersom de ganska ofta ligger utanför ”normala” arbetstider.

I bland går dessa grupper automatisk över till BVC när de små hjärtegrynen anlänt. Inte sällan flyttas tiden för träffarna över till dagtid och med det följer att det nästan bara är mammorna som träffas. Papporna jobbar ju. Eller..? Ja. Det gör de. För det är så det ska vara. Efter några schemalagda träffar förväntas man sedan själv styra upp de framtida sammankomsterna.

Och om det nu inte skulle vara så att man inte fått ingå i någon sån här grupp förväntas man infinna sig på sin lokala öppna förskola (det övergår mitt förstånd varför folk inte har problem med att säga just ”öppna förskolan” när själva ordet ”förskola” är så himla vanskligt..?!) så snart det bara går. Givetvis bör man vänta i alla fall tre månader så att den lilla rackarungen inte utsätts för ev. smittor i onödan. (Och redan här är vi med syskon icke kvalificerade i gemenskapen eftersom smittorna finns där från start s.a.s…)

Tycker ni att jag låter ironisk? Ja. Visst är jag det. Men så här ser det ur min erfarenhetsvärld ut. De grupper jag automatiskt har blivit placerad i har gett mig nada. Förutom att jag då sluppit gå till öppna förskolan 😉 Det enda jag haft gemensamt med dessa människor är som sagt att vi haft BF i närheten av varandra. Och där tog likheterna slut. Och visst är det så, att man inte måste vara lika för att man ska kunna ha roligt tillsammans men ett uns av intresse för andra är nog en nödvändighet. För av det jag sett i dessa grupper så ligger en liten hinna över det hela. En lite sköld som man måste visa upp. Några av er har nog sett Solsidan och vet ni, precis så där upplever jag det. Det handlar så ofta om vem som är bäst. På allt. Man får aldrig tycka att något är för jävla jobbigt och erkänna att man inte har den blekaste aning om hur man ska hantera det nya livet. Givetvis sitter alla där med sina egna grubblerier men nåde den som yppar sig om detta. Och det är bara jag, jag, jag, jag. HELA tiden.

Och ja, jag har aldrig brytt mig så mycket om vad andra tycker och tänker om mig men jag vet hur omväxlingen från det ”gamla” till det ”nya” livet kan sätta den starkaste på pottkanten. Det är både en och två gånger jag fått berättat för mig om hur man helt enkelt blir mobbad och utfryst för att man inte beter sig som förväntat och följer gruppens normer. Därför har jag aldrig lagt någon större vikt vid dessa grupper och jag har i ärlighetens namn inte haft särskilt höga tankar om föräldragrupper (som i grund och botten bestått av besserwissermammor) över lag.

Under ganska många år (det blev väl fem tror jag) hängde jag på besserwisswerforumet nr.1. Och jäklar vad mycket galningar det finns där, men tro det eller ej så medverkade jag i två olika gravid-grupper där under tiden jag var gravid med N. Och dessa existerar fortfarande (även om båda flyttat till FB och jag numer slipper gå in och se allt annat elände där). Den första gruppen skapade jag själv tillsammans med en tjej vars son är född på samma dag som A och där hittade vi en hoper andra som också väntade syskon. Och kan ni tänka er, inte en enda besserwisser så långt ögat når;-) Tyvärr, måste jag säga, så är vi alla utspridda över landet och har aldrig träffats. Det är synd, för jag gillar dem allihop. Det är en laid back-grupp skulle man kunna säga. Alla har minst två barn och har hängt med ett tag. Vi delar glädje, den djupaste sorg och problem. Detta är en grupp vars aktivitet verkligen går i vågor men jag hoppas att den kommer att leva kvar länge till.

Den andra gruppen är lokal vilket givetvis gör den mer aktiv. Ibland träffas vi varje vecka och ibland kan det gå flera månader mellan gångerna. Men detta är liksom inget problem utan snarare grunden i den. Eftersom vi alla lever våra liv mer eller mindre virtuellt blir det rätt naturligt att de flesta diskussionerna sker på gruppens sida. Även om vi givetvis har roligt när vi ses också 😉 Och det här är en liten grupp som är värd sin vikt i guld för mig. För trots att vi alla är ganska olika vad gäller bakgrund, utbildning, arbete, intressen, livsstil, familjeförhållanden o.s.v. så är det på något vis det som berikar den. Kärnan i detta kanske främst beror på bristen av det där med att orka jobba sig för att vara bäst hela tiden. Jag tror aldrig att jag tidigare ingått i en grupp där allt är så avslappnat och där man så genuint bryr sig om varandra. För att inte tala om hur många bra tips, råd och idéer man får! Eftersom alla är så olika finns det en oändlig kunskapsbredd och det spelar ingen roll om man behöver hjälp med hur man ska göra bästa potatissalladen, vart det är rea, varför barnet beter sig som det gör eller hur man ska förstå ett juridiskt kontrakt. Min föräldragrupp har helt enkelt ersatt Google 😮 Och jag kan diskutera allt som är intressant för mig; barn, liv, jobb, relationer, genus, shopping, whatever. Det är otroligt stimulerande när man är en uttråkad föräldraledig person kan jag lova. Jag tror att jag hade blivit galen under det här året om jag inte hade haft den här gruppen faktiskt. Jag kan lätt säga att jag är sjukt tacksam för att ha den här gruppen och glad för att jag fått en hel hög nya vänner, vilka jag hoppas kommer att finnas där länge till!

Så. Summan av kardemumman. Skit i prestationsgrupper där alla bara bryr sig om sig själva och skapa egna där man får vara precis den man är!

Advertisements

4 kommentarer

Filed under Övrigt

4 responses to “Om föräldragrupper

  1. Maria

    ❤ konstigt att man kan finna vänner över nätet! =) men vilken tur att det går. minns första gången vi alla träffades för fika förra sommaren, otypliga och orörliga. Camilla som fick mås-skit i håret? och allt annat som hände. *S*
    nu sitter vi här ett år senare, jag e då mer berikad på Rea shopping, och vi skall inte tala om FILTAR? *S*

  2. Ja, jag är villig att hålla med. Just det där med att man får tycka att det är jobbigt, men bara sådär lagom. Inte ”fy fan, jag vill faktiskt inte mer, varför skaffade jag barn?”-jobbigt. Inte förlossningsdepression-jobbigt eller kan-knappt-ta-mig-igenom-dagen-på-grund-av-ångest-jobbigt heller. Eller ännu värre – Gud förbjude om du inte älskade ditt barn från den sekund hen ploppade (öh…) ut. Och vad ska man då med den där gruppen till? Prata bajskonsistens och stå ut med alla korkade kommentarer om att pojkar ska få vara sina snoppar? Nej tack.

    • K

      Åh, det finns fler, härligt! 😉 Nej men visst är det så. Det är inte så lätt att sitta där om man själv inte lever i den rosaglittrande världen där allt bara är så underbaaaaart hela tiden. Och om man verkligen lider av förlossningsdepression vågar jag inte ens tänka på hur hemskt det måste vara :-s Nej, fram med fler grupper där man både kan ösa glädje och sorg utan att stämplas som ”hon den där konstiga” och där man faktiskt blir peppad i stället för ännu deppigare (och där både barn och vuxna slipper vara både snoppar och snippor ;-))!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s