Att våga sänka ribban

Fördelen med att våga se sina egna brister (eller ja, ordet brister känns lite fel i sammanhanget, kanske snarare mindre bra egenskaper?) är att man vet vad det är man bör jobba med hos sig själv. För i alla fall jag försöker heller att acceptera dem för vad de är och gå vidare med det i stället för att bara känna misslyckande.

Men bara för att man inser vad man behöver jobba med hos sig själv så innebär det ju tyvärr inte att det är lätt alla gånger. Jag har en förmåga att ofta vilja för mycket för fort. Jag ställer höga krav på mig själv och jag vill inte göra saker halvbra. Jag nöjer mig inte med det, jag vill göra saker bra med en gång. Inte särskilt ofta för att jag känner ett behov av att bevisa min duglighet för andra (även om så givetvis också är fallet ibland) utan kanske främst för att jag själv vill känna tillfredsställelsen som följer av detta. Detta rör dock enbart mig själv. Märkligt nog skulle jag aldrig ställa i närheten av så höga krav på någon annan. Givetvis för att jag någonstans inser att det är orimligt.

Och egentligen skulle man ju kanske kunna tycka att det är en god egenskap att vara ambitiös (jag vill gärna själv intala mig detta i alla fall ;-)) men för min egen del blir det också dessvärre hämmande i olika situationer, för vem vill känna sig misslyckad när det inte går bra? Speciellt i valbara situationer resulterar detta i att jag helt enkelt ger upp (och delvis p.g.a. detta har jag fortfarande inget körkort *höhö*) och det är väl egentligen en ännu sämre egenskap?

Så, det enda sättet för mig att handskas med detta är att sätta mig i situationer jag inte kan välja bort och helt enkelt tvinga mig genom det. Och oftast så blir det ju bra i slutändan. Jag försökte beskriva detta för en god vän i går med jämförelsen att det för mig är som att föda barn. När man väl står där och ska åka hem från BB är man innerst inne livrädd och kan inte begripa hur i hela världen man ska genomlida detta utan att ta kål på både bebisen och sig själv.  Men sen så går det ju i de allra flesta fallen riktigt bra och efter ett litet tag klarar man det galant och skrattar åt sina egna trevande första steg (ungefär som när jag precis fått A och inte för mitt liv kunde klura ut vart jag skulle göra av henne när jag skulle gå på toaletten där på BB. Att jag helt enkelt kunde lägga henne antingen i sängen eller i den där plastbaljan slog mig aldrig ;-)). Bara för att man helt enkelt måste. Man kan inte välja att ge upp. (Och andra gången man gör det är man visserligen full av nya tankar men ändå stärkt av tidigare erfarenheter och man är inte alls så där panikslagen).

Så just precis där, i dörren mellan BB och den stora osäkra världen, känns det som att jag står nu. Och givetvis är ju den enda vägen att gå framåt och ta ett steg i taget. Och här ställs jag inför det svåraste av allt: att sänka ribban och att låta var sak ta sin tid. På riktigt alltså. För det är först då jag kan se framåt och mot att i stället höja den två steg så småningom.

Advertisements

2 kommentarer

Filed under K funderar

2 responses to “Att våga sänka ribban

  1. Therese

    Just sådär kände jag när jag började jobba, och det var mina kollegor som sa åt mig att lugna ner mig 😉 Så jag tog det lugnt å bara jobbade och lärde känna barnen, kollegorna och skolan i övrigt. Detta resulterade i att jag nu hittat ett favvorum. Ett rum fyllt med bildmaterial ;D Me like! Så nu när jag ska vara bildlärare för en 5-6:a så plockar jag fram alla mina idéer jag hade i våras och gör verkliga! Jag är glad över en lugn första termin så att säga. Nu vet ju inte jag om det är ditt jobb du syftar på, men jag känner igen mig i det du skriver 🙂 Kram på dig!

    • K

      För varje gång någon säger ”åh, så där kände jag med!” så känns det så himla skönt 😀 Och det är ju verkligen både kloka och sanna råd. Jag försöker tagga ner och ta en sak i taget. Det svåra i kråksången är ju också att hela stället just nu står mitt i en total omorganisation så ibland känns det som att man står mitt i stormen på något vis och inte kan hitta en fast punkt någonstans öht. Men jag ser väldigt mycket fram emot framtiden, den tiden då allt blivit lite stabilare och jag också kan få känna precis så där 🙂

      Och så roligt att höra att du nu får chans att förverkliga alla dina idéer, låter underbart! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s