Vart slog det slint?

Jag vet att vi har talat om detta tidigare men jag känner att jag behöver vända lite till på den här stenen. Jag menar naturligtvis det här med att man måste njuta av småbarnstiden (och kanske då främst de första två åren som jag tycker att det talas mest om).

För det hör man ju hela tiden: ”passa på nu och njut, de här åren kommer aldrig tillbaka igen”. Nä, det må så vara men jag förstår fortfarande inte exakt vad det är jag ska njuta av? Kan någon klok människa upplysa mig om det? Är det tremånaderskoliken de syftar på? Är det de sömnlösa nätterna, eller kanske tandsprickningen med att vad det innebär? Handlar det om att man slipper gå tillbaka till ett jobb som man kanske inte riktigt trivs med? Och ja, det finns ju de som är mitt uppe i det som hävdar att man ska just njuta av det, men i ärlighetens namn så är det ju oftast personer med dessa år i backspegeln som talar högst om det. I alla fall i min värld. Och vad beror det på då?

Jag fattar, tro mig, att problemen och grunden till de sömnlösa nätterna, skiftar karaktär och orsak. Det kan väl inte undgå någon. Till och med jag hävdar ju att ”små barn, små problem – stora barn, stora problem” verkligen stämmer…  Men ska man alltså passa på att njuta av dessa tillsynes banala problem eftersom man sedan måste oroa sig för ifall de ska bli gravida för tidigt eller börja knarka?

Nu har det gått ett litet tag sedan jag avslutade min föräldraledighet (och i ärlighetens namn pallade jag ju bara fyra månader på heltid…). Ångrar jag mig? Saknar jag det? Nej! Inte för en sekund. Jag älskar att gå till jobbet, att ha roliga kollegor att skratta tillsammans med och att få använda min hjärna på ett med påkopplat vis 😉 Jag tycker att det är underbart att se hur ungarna kramar sina förskolepedagoger när de kommer på morgonen och hur de verkligen trivs. Jag älskar att ha huvudet fullt av tankar som inte bara består av ”hmm, kulör- eller vittvätt idag?” Jag tycker att det är underbart att på kvällen få höra A berätta om vad hon varit med om och alla kluriga tankar hon har.

Men ändå, trots alla dessa positiva fördelar jag ser med vår vardag just nu kan liksom folk inte låta bli att tycka att man är lite märklig som väljer bort hemmalivet. För man bör ju helt vilja vara hemma med sina barn, och om man verkligen inte måste jobba (p.g.a. ekonomiska skäl) så hade väl alla velat vara hemma i åtminstone tre år?

Och okej. Nu handlar detta om här och nu. Jag har två barn och känner mig rätt så färdig med hela den här födabarngrejen och allt som hör till. Kanske beror det på det. Jag har ingen bebislängtan. Men hur var det första gången då, 2006? Då var jag 23 år. På en helt annan plats i livet. Och ärligt talat på en helt annan plats av min egen personliga utveckling. Och ja, då tyckte jag faktiskt att det var lite jobbigt att lämna föräldraledigheten bakom mig. Men varför var det så? Var det för att jag innerst inne tyckte att alla barn under tre år enbart bör umgås med sina föräldrar? Nej. Mitt huvudsakliga krux då var att jag skulle återgå till en utbildning jag knappt hunnit börja på, till en ny klass och till en framtid jag inte visste något om. Men det gick ju bra det med och efter ett litet tag saknade jag inte det jag trodde att jag skulle sakna.

Men ja, tillbaka till ursprungsfrågan nu då (jag känner att det spårade i väg lite här nu): Vad är det man ska njuta av? Och varför måste man njuta av just den delen av livet? Varför är man lite skum om man enbart betraktar den tiden som en transportsträcka (mer eller mindre) mot en spännande framtid?

(Jojo, jag vet att det handlar om våra seglivade normer när det kommer till hur en god moder bör vara, men just detta tjatiga ”njutande”?! Det gör mig lite förbryllad.)

Annonser

13 kommentarer

Filed under K funderar

13 responses to “Vart slog det slint?

  1. Jag kan säga att jag var lite avundsjuk på Peter som skulle vara hemma med ettan när allt det ”roliga” började; vid ett års ålder då all utveckling skedde och då det faktiskt var mer av en tvåvägskommunikation än en monolog med ungen. Men det jag saknar nu; när jag har två att se tillbaka på är ”tvångsgoset”. Att ta upp en nyvaken (lagom hungrig) unge, fram med tutten och krama lite extra mycket om honom. Att kunna utnyttja en situation då man ”måste” ha lugn och ro och göra så lite som möjligt. Nu är det totalkört. Minsta kram får vara max nån sekund; sen tröttnar de. Jag saknar att lukta på sovvarmt huvud och titta in i ett par blå som är så skrämmande lika mina egna. För som sagt; vem har tid i dag då det är dagmamma, jobb och allmän vardag som gäller?

    Så ja; i dag utnyttjar jag extra mycket att sonen är febrig och extra gosig (gnällandet bortser jag från).

    • K

      Ja. Kanske är/var mitt ”problem” då att jag liksom aldrig fann lugnet i det? Speciellt inte andra gången, då gick ju allt i 100 och livet var ungefär som vanligt förutom att jag gick i pyjamas 50% av dagen 😉 Det blev ju inte direkt nån bebisfeeling här.

      Och jag är nog verkligen bättre på att uppskatta tiden med barnen nu än när dagarna bara bestod av konflikter för att A var dödligt uttråkad.

      • J

        Haha, men pyjamasfeelingen, K! Jag saknar amningen men löser tvångsgoset med samsovning. Hon får gå och lägga sig någon annanstans själv innan hon slipper ur det :D.

      • K

        Ja, jag vet! Men jag kompenserar det med alldeles för dyra leggings (som jag har varje fredag på jobbet, haha) 😉

        Ah, jag mutar mig till gos. Ytterligare en fördel med barn som blir äldre. Skitsamma om det finns bakomliggande motiv då till acceptansen från mottagaren 😉

  2. Linda

    Från att gå och tråna efter söta bebiskläder på polarn och pyret så fick jag en känsla nu av att va skönt att att kunna sova hela natten utan en unge som skriker och kunna göra allt jag vill utan hinder 😛 men det räcker nog med ett besök på polarn igen så är jag fast i bebis träsket 😛

    Och på tal om när barn kramar sina fröknar, finns det något mer underbart? Att ha underbara kollegor och skrattande barn omkring mig, känner att jag valt helt rätt här i livet 🙂

    • K

      Haha, jag ska nog få dig på andra tankar igen 😉

      Så härligt! Och visst är det så, jag håller helt med 🙂 Och om du har tur får du dessutom barn av den där sorten som dessutom ger även dig en kram när du hämtar dem 😉 Själv har jag inte upplevt detta. Kanske kan jag kolla på Polarns rea nästa gång om de finns att köpa där 😉

  3. Jag började skriva om precis det här igår (men kom inte så långt…) för jag har verkligen inte upplevt någon njutning. Det har varit katastrofjobbigt för oss så jag fattar inte ens hur man kan känna så. 😦

    • K

      Hmm, nej, och det måste ju faktiskt vara ännu värre att höra om det där njutandet om man verkligen upplever att det bara är skitjobbigt? :-s Jag var ju ändå bara så där småuttråkad…

  4. Pingback: Spretigt om dåligt samvete, utebliven babylycka och krävande barn | Mama Bear

  5. Ja, visst är det så..
    Jag hade ständigt dåligt samvete över allting. Orkade inte med öppna förskolan, orkade inte ta emot släkt fick dåligt samvete när jag tappade humöret på Lo, osv osv.
    I slutändan tog jag ut allt på mig själv och fick ätstörningar istället…Och fick dåligt samvete för det också…

    • K

      Det är så sorgligt :-s Vi måste sluta med det här dåliga samvetet. Vi är ju liksom inga maskiner… Vilket vi märkligt nog verkar tro ibland.

  6. …tiden går ju lika snabbt hela tiden. (nu har jag inte småbarn så nej det kanske den inte gör o blablabla), så isåfall borde man njuta av varje jävla dag, vilket stressmoment.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s