Fröken Svår

Ja, nu för tiden är jag Fröken Svår. Eller Spader Dam. Välj själv. Nog för jag ofta känner mig som personen Svår, men nu är jag verkligen fröken Svår och förälder Svår också.

Hittills har jag tyckt att det inte har varit så våldsamt svårt att få ihop det där s.k. ”livspusslet”. Så länge båda barnen tillbringat sina dagar på förskolan har det mesta löst sig. Och varför har det gjort det? Jo, för att förskolan drivs av en lösningsinriktad kultur utan gränser. Vi ändrar, trixar, löser och påminner. I det oändliga. Till vansinne. Men sedan tar den lyckliga sagan slut och the real life möter en som förälder. Skolan. Och eftersom förskoleklassen, eller som det hette på vår tid – ”lekis”, har genomgått lika drastiska förändringar som vår egen förskola de senaste åren möter denna verklighet oss med buller och bång så fort vi sätter vår fot där. Här är det bara att rätta in sig i ledet och acceptera konceptet vilket går ut på det samma – att acceptera systemet.

Och så står man är och stampar. Å ena sidan är man förälder som skulle kunna flytta berg för sina barns skull och å andra sidan är man anställd arbetare i en miljö där man förväntas vara på plats jämt. Där flextid och komp är något vi inte vet vad det är. Big krock skulle man säga. Som grädde på moset råkar man vara född med ”fel” kön vilket i sin tur gör att alla dessa kvinnliga normer slängs på ens axlar. För inte nog med att man egentligen borde jobba deltid för att ställa upp på sin familj och se till sina barns bästa (vilket också underlättar då när man blir kallad till en massa möten förlagda till förmiddagstid på institutionen vars koncept går ut på att bara acceptera faktum) så försöker man slå knut på sig själv och vara alla till lags. För det är ju så kvinnor gör. (Eller? Är det så vi förväntas göra och därför bara gör det av farten kanske?)

Men nej. Jag är ledsen. Men det går bara inte. Jag räcker inte till och jag får inte ihop det. Och för första gången känner jag på allvar hur detta märkliga strukturella och nedärvda kvinnovansinne slår mig i huvudet. Det är tamigfan omöjligt att jobba när man har barn. Eller att ha barn när man har jobb. Men ska det verkligen vara så i vår moderna tid? Att arbetsliv och familjeliv (läs skolbarnsliv i detta fall) är en olöslig ekvation? Var ligger felet? Varför är det så här fortfarande?!

Och kanske ni undrar varför jag har snöat in på just könsskillnaderna i detta? Jo, för att när M tar telefonen är det helt plötsligt inga problem att ändra den där sista, enda tiden, till en som passar oss (honom) bättre. Slumpen?

6 kommentarer

Filed under Familj, K funderar

6 responses to “Fröken Svår

  1. J

    Lyllos dig ändå- som kom så långt utan att få den insikten. Själv har jag ju battlat den depressionen i ett år nu. Trots (eller p g a) flexjobb och fsk. För när man har flexjobb blir det ju ännu värre- då kan man teoretiskt vara förälder nonstop och arbetare nonstop. Man kan komma på alla möten. Och hinner till slut varken jobba eller vara förälder. Trots att det är det enda man gör och är.

    Och min slutsats är: ja, vi är körda. Om barnen går i kass fsk eller skola är vi körda. När t o m jag kan tänka mig deltid är det något allvarligt fel. Med fsk och uppåt.

    • K

      Jag är ju så klart tacksam för att förskolan är en sån flexibel plats men det här med skolan har ärligt talat tagit knäcken på mig. Nog för att jag förstod att det mesta skulle vara annorlunda men så här? (är väl att jämföra med att vara gravid och sedan välkomna verkligheten när ungen väl är ute ;-))

      Och ja. Det är nog så. Oavsett anställningsform måste man jämt balansera på den där linjen. Men det måste ju vara möjligt att vara både en bra förälder och en bra arbetare/kollega tänker jag? Eller är det dömt att misslyckas? Jag vill ju varken sänka mina ambitioner eller krav på mig själv inom något område..?

      Skit också. Men visst, jag säger det samma – då är det illa. Jag vill inte rätta in mig i ledet men har man ork att låta bli undrar jag ibland?

      • J

        Jotack, jag känner mkt väl igen det uppvaknandet, det är precis så jag känt i ett år nu, suck.

        Javisst du kan vara en skitbra kollega och en fantastisk mamma. Jättejättebra och överallt. Men vad hjälper det om man är slut och utarbetad och trött på allt efter varje dag? Någonstans är det ju då man själv som förlorar på att hela tiden kunna tillgodose alla andras behov. För om man kan flexa 50-50 så kommer man inte göra 50-50 utan 100-100. Om ingen annan sätter ens gränser, var går gränsen då?

        Men ja, om båda har flex. Då, kanske.

  2. I hear you. Har så mycket att säga om saken trots att jag bara har ett barn på förskolan. Liksom J har jag en flexibel sysselsättning, vilket gör att ALLT ansvar hamnar på mig. Varken jag eller min sambo vill ha det så men hur tusan undviker man det? Jag har flera gånger känt att vårt förhållande kommer att gå ojämställdhetsdöden till mötes om vi inte aktivt väljer att göra något åt det. För att inte tala om hur hälsan påverkas av stressen. Nej, usch och fy. Så här ska det inte vara!

    • K

      Eller hur? Att den ena är student kan också vara döden. Vi hade det extremt ojämställt under mina studentår och det blev faktiskt, efter många diskussioner, bättre när jag började jobba. Men visst, är man van vid att vara den som gör allt är man väl kanske också den som sedan känner pressen/har mest dåligt samvete? (ingen aning här, tänker bara på mig själv ;-))

    • J

      Ja, man gör det ju liksom för sina barn… Mannen måste fixa flexjobb. Det är vad vi kommit fram till här. Plus att vi behöver bättre fsk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s