Ett annat år

Hej på er, kära vänner. Det var ett tag sedan. Men nu är det ju nytt år. Och det är ju då man får nya chanser. Det är då man kan göra om, göra rätt.

Jag tycker dock att det är lite väl mycket av detta, göra rätt, som känns… Ja, vad ska jag säga? En smula obekvämt kanske. Det är en påtaglig strävan efter att alltid göra mer, att alltid göra det lite bättre. Det man har och det man gör duger liksom inte till. Man är helt enkelt otillräcklig.

Vad är det då vi ska göra mer och göra bättre? Jo. Vi ska ha det perfekta hemmet. Dammfritt givetvis. Var sak på sin plats. Har man en trädgård ska denna vara ogräsfri. Hela tiden. Vi ska ha den perfekta familjen. Perfekt både vad gäller antal medlemmar, medlemmarnas ålder och medlemmarna kön. Vi ska också anta den perfekta tilldelade rollen vi fått i familjen. Han man nu under 2013 inte skaffat sig någon familj, trots att man för länge sedan uppnått giftasmogen ålder bör man se till att åtgärda detta illa kvickt. Vi ska också ha det perfekta jobbet som ger oss den perfekta lönen och där ska vi dessutom alltid prestera perfekt. Men kanske viktigast av allt: vi ska ha det perfekta jaget. Och, för att citera en fin vän: ”det är inte ett jag som bryter ihop i duschen”. Nejdå. Ytan på plats. Framför allt. Vi ska äta lite mindre och träna lite mer. Inte för att vi egentligen vill utan för att vi borde. Tror vi i alla fall. Vi ska vara pigga och fräscha. Aldrig trötta, deppiga och hopplösa. Vi ska sträva framåt och vilja utvecklas. Inte åt fel håll dock, märk väl.

Men vet ni? Jag är trött på detta. Jag är vansinnigt trött på det. För vet ni? Den perfekta ytan suger livet ur oss. Den senaste tiden har människor i min omgivning fallit som furor. Det är sorgligt att se. Det gör mig ledsen att se att människor (jag med, jajamän) faktiskt verkar vara så beroende av detta.

Somliga saker är det inte lätt att göra något åt. Det är t.ex. inte så himla enkelt att gå ifrån ett jobb som suger livet ur en. Eller att ens få ett jobb öht. Det är inte heller så enkelt att försöka jobba emot ett samhällsproblem. På gott och ont är vi alla en del av spektaklet. Men kan vi kanske gå till oss själva åtminstone? Kan vi se den del vi faktiskt kan göra något åt?

Så vad säger ni? Ska vi låta 2014 bli året då vi säger nej? Året då vi slutar anpassa och förvränga oss till det vi tror att vi måste uppnå? Då vi skiter i de förbannade normerna och vågar vara det egna jaget? Året då vi kanske vågar ta emot hjälp, eller kanske ännu hellre: vågar be om det? Året då vi skiter i att alla andra verkar så förbannat perfekta och lyckliga. Då vi kanske kan leva med lite skit i hörnen? Året då vi kanske frågar hur någon mår egentligen och året då hen kanske vågar vara ärlig i sitt svar?

Deal?

Lämna en kommentar

Filed under K funderar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s