Mission impossible?

Ibland är det inte helt enkelt att vara vuxen. Eller åtminstone att ta vuxna beslut. Det finns ju somliga saker man helt enkelt bara ska göra. Som att gå till tandläkaren. Man bara gör det, fast man tycker att det är lite småläskigt. Men inte jag. Nej nej. Inga vuxenpoäng här inte.

Somliga av er vet att jag har tandläkarskräck. Ett fåtal vet exakt hur illa det verkligen är. Men så är det. Megaseriös dödsångest och nivå hundra på en tiogradig skala. Det är liksom inte bara lite obehagligt och läskigt utan så illa att jag inte pallrat mig i väg på tolv år. (Dock har jag seriöst tänkt tanken i fyra år att det vore ju bra om jag kom i väg…). Jag vet ju att jag borde. Har googlat behandling under både narkos, lustgas och gud vet allt. Och varför är det så illa då? Ja, säg det. Men jag tillbringade mycket tid som barn hos en tandläkare som jag givetvis fortfarande minns väl. Hen var verkligen inte min idol. Jag var livrädd redan då, men ändå skulle det borras och dras ut tänder stup i kvarten utan att jag begrep ett dyft.

Men så en vacker dag vaknade jag och vansinnesångesten över att sätta mig i stolen hade ersatts av en annan: att alla tänderna skulle ramla ut. Efter att ha ylat och grinat en hel helg gjorde jag det. Jag bokade en tid. Och var ska man ringa då? Det är väl pest eller kolera men jag chansade på en lokal privat variant som i alla fall nämnde problemet på sin hemsida.

En vecka senare fick jag tid. Och en sån dag (och vecka innan dess)… Stackars mina kollegor. Fina S körde ändå dit mig och babblade på om mat och annat oväsentligt under vägen. För om det var något hon förstått så var det detta att för mycket empati hade fått mig att öppna bildörren och slänga mig framför bussen. Positiva målbilder skulle jag dock tydligen se framför mig.

Och där satt jag sedan i väntrummet och försökte skärpa till mig. Jag hade väl skrämt vettet ut övriga väntande om jag hade suttit där med tårarna sprutande och snoret rinnande, så jag fick försöka nöja mig med att snora lite i ärmen. Sedan var det bara att vandra den slitsamma vägen in, sätta sig i den elektriska stolen och försöka svara på frågan: ”Jaha, vad kan vi göra för dig då?”.

Och vet ni vad? Jag överlevde! Och det var också min positiva målbild. Inte att komma helskinnad därifrån utan faktiskt att sitta där och känna ”det här klarar jag av”. Sedan skulle vi ju givetvis inte ha så roligt som att det skulle räcka med ett besök. Det visste jag ju redan innan och det var väl också en del av problemet. Nu har jag varit där tre (TRE!) gånger på en månad. Några gånger till återstår. Men det känns så förbannat bra att jag faktiskt gjorde det. Och att jag råkade hamna nånstans hos någon som begrep sig på mig, någon som jag inte behöver betrakta som liemannen utan snarare någon som faktiskt kan hjälpa mig ur den här skiten. Yay!

IMG_9432.JPG

Lämna en kommentar

Filed under K funderar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s