Idag har vi kört och släpat saker. Pust! Men det gick ändå himla smidigt tack vare att M’s bror ordnat lastbil och att vi fått låna ett ställe att göra av allt på. En del grejer är kvar men alla stora saker är flyttade.
M fick lite spontant för sig att åka på trav och då minsan såg jag min chans, stugan! Det var tre veckor sedan sist och skulle egentligen dröja ytterligare ett par. Det kändes för länge. Så jag och ungarna satte oss på buss och tåg och äntligen är vi här igen.
Jag älskar att vara här. Det står här stadigt, det röda lilla huset, trots att resten av livet stormar. Det är så oändligt skönt att kliva upp för trappan, öppna dörren och gå in. Det blir med ens så mycket lättare att andas. Som att få en tredje lunga.
A frågade på vägen upp: varför bor vi inte här mamma? Ja. Varför gör vi inte det? För att det inte finns så mycket jobb? För att det visserligen finns en skola, men hur länge? För att det kanske till slut hade blivit vardag och det hade tappat sin funktion som just den där lungan? Vi kommer nog aldrig att bo här (kanske som nätshoppande pensionär) men efter min familj är det det viktigaste jag har. Vad som än händer med resten av livet ska jag då banne mig aldrig någonsin släppa detta.
angel from Avantasia 