Förlossningen

I tre veckor har vi nu bott här. Jag hade tänkt att skriva ihop någon sorts avslutning på den här resan. Men först var jag så jäkla trött, sedan har de förbannade flyttlådorna aldrig sinat och till på köpet har jag blivit sjuk. Jag är sällan sjuk. Tack och lov. Jag hade faktiskt räknat med att jag skulle nolla den här terminen, det kändes så. Men tydligen inte. Så vad är det för fel på mig då? Tja, ni vet… Lätt feber, ont precis överallt och så där förlamande trött att man måste gå och lägga sig efter utmattningen av att korka upp treoröret. Stugan är planerad i helgen. Så jäkla typiskt. Vi har tillbringat extremt få dagar ihop där i år. De går att räkna på en hand. Det är ju det jag längtat efter under hela jäkla året! Nåja.

Men, hur har vi det nu då annars? Det är så märkligt alltihop och precis som att föda barn. Förutom att förlossningen pågått i 15 månader… Så fort ungen är ute, dvs. besiktningen godkänd, så är det lite som att ”tja, det här var väl inte så farligt” och det känns som att vi bott här jämt. Fast när man tänker efter lite så gjorde det ju faktiskt förbannat ont att föda barn. Och det var en förbannad plåga från start till slut att bygga det här huset. Det är synd. Och även om det till slut blev bra, på många sätt mycket bättre än jag nånsin kunde tro, så var det inte roligt en enda dag. Det är inte roligt att bygga hus! Kanske är det kul om man åker till ett företag, möter en seriös säljare, pekar på ett hus, inte behöver bry sig så mycket mer utan bara flyttar in nio månader senare?

Men att bygga det själv? Själv montera ihop det? Göra alla förbannade val och sedan ändra dem eftersom det blir fel i produktion, ritning eller tillverkning. Själv reklamera 8 av 10 leveranser, själv tänka om precis hela tiden eftersom allt blir fel, att alltid behöva ta till plan B eller t.om. plan Ö… Bråka med papper, tillstånd, ansvariga människor som är fullständigt omöjliga att få tag på… Du får köpa nya kläder för dina vanliga hänger som trasor och ramlar av. Ja, det tar på psyket mina vänner. Jag är förbannat glad att vi känner varandra så väl som vi gör. Under 13 år ihop har vi lärt oss ett och annat om varandra. Thank u God för det. Annars hade det här brakat åt helvete långt tidigare. När två personer under 15 månader balanserar på varsina gränser för vad man pallar med och samtidigt försöka ha ett normalt familjeliv som det egentligen inte finns någon tid för alls (och de sista tre månaderna inte heller något normalt boende för), ja… Då är det bara en vansinnig tur att man inte bara ger upp allt.

Det blev bra. Vi stod ut med bygget och med varandra. Men. Sist, 2006, sa jag att jag aldrig skulle bygga hus igen. Jag visste inte vad jag pratade om. Jag ska ALDRIG nånsin igen bygga hus. Ever. Jag skulle heller aldrig råda någon att göra det. Det finns inget charmigt och roligt över det och jag hör jag att någon ska bygga kommer orden ”men guuuud så roligt, och så härligt att få nytt!” aldrig nånsin komma ur min mun. I stället kommer ni få höra ”Herregud, gör det inte! Lägg ner det medan det fortfarande finns tid!” Sorry vänner😉

Tycker ni att jag är gnällig, otacksam och bitter? Ja, det må så vara. Men jag har definitivt lärt mig en hel del av det.

Nu ska jag ta en Treo och pusta ut efter denna utläggning.

Over and out.

Lämna en kommentar

Filed under Vi bygger nytt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s