Du kära lilla snickerboa

Det är så konstigt. I fyra år åkte jag till något lika mycket som jag åkte bort från något. Jag åkte till tystnaden, lugnet och stillheten. Allt det som inte fanns där borta. Bara sitta och lyssna på vinden, titta på sjön som bara var där eller mörkret som var så mörkt att jag fick ont i huvudet av det. När jag åkte hem tog det veckor innan jag kom över det. Ungefär så lång tid som det tog att komma tillbaka. Jag behövde veta när jag skulle komma tillbaka för att kunna börja nedräkningen innan jag ens åkt härifrån. 

Det är annorlunda nu. Det är fortfarande tyst. Här finns fortfarande människor som jag tycker om och lugnet är sig likt. Men det är inte på samma sätt. Jag behöver inte längre åka iväg. Jag har ett lugn där borta också. 

Det är en annan tid och jag har inte riktigt vant mig än. 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Drömkåken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s