Vardagen med stort V. Alla måsten och alla kom-ihåg. En väntad energikrävande period som sakta börjar ta ut sitt pris. Men det går. Lite till. Det får bli mycket kaffe, nödgodis, endel galenskaper och mycket skratt mellan varven. Då orkar man lite till.
Mitt i allt detta upptäcker jag att både pass och id-kort gått ut. Fullständigt omöjligt att förnya utan nära anhörig som förkläde eller alternativt chef. Varför i hela världen ska man då ha fingeravtryck tänker jag? Borde det inte gå alldeles utmärk att identifiera sig med samma gamla pekfingrar som sist?! Icke. Så M, som på så många vis är min klippa, får styra upp detta. Han lägger om jobb och fixar barnvakt och följer med. Tror faktiskt att han gjort sig förtjänt av en paj i helgen för detta. Och så detta foto. Är det nångång man ser ut som stereotypen för en äkta brottsling så är det ju här. Har inte orkat tvätta håret, kastat på lite smink 12 timmar tidigare, rynkorna hänger och ögonen stirrar. Och så denna gravallvarliga min man ska hålla sig till. Why?! Herregud. Tack och lov får jag i alla fall hämta ut mina egna handlingar utan passopp.
N ska börja spela flöjt. 600:- för en altflöjt som ska tuta i mina öron dagligen. Kanske ska överväga garaget för någon av oss.
Sex veckor senare (tre veckor efter de lovat komma…) är i alla fall vår fuktskada godkänd och vi har fått klartecken att lägga igen golv och vägg. Tack någon för detta! Kanske till helgen. Borde måla sista staketen men regn utlovas så jag antar att vi slipper det.
angel from Avantasia 