Khom loy

Jag sprang på en gammal vän här om dagen. Eller ja, sprang på, rent fysiskt är väl att ta i. Men i tanken. En vän som jag inte hört av på många år men som funnits nära. Någon som alltid satte ord på tanken. Kanske har det varit så fullt upp med det pågående livet under så många år att jag glömt. Men hur kunde jag glömma att det fanns ett ord för den där känslan? Det där som jag inte riktigt kan identifiera, det där som bara kommer krypande ibland. Bland smått och bland stort. Vemod.

Jag blev påmind om vad det var och det satte fingret på så mycket. Som om en del av mig ramlade ner i knät på mig själv. Och så här, en tio, tolv år senare går det enkelt att se det ur ett annat perspektiv. Att acceptera det för vad det är. Men det är med visst huvudbry jag ser att grubblet, ifrågasättandet och vemodet gått i rakt nedstigande led. Vad hade jag väntat mig? Jag vet inte. Men vi är så mycket mer lika än jag trodde. Och jag tänker att det var väl själva fan att den vägen måste vandras igen, genom någon annan. För mitt vuxenjag har lättare att se att det faktiskt finns positiva delar med det också än vad någon som bara står på startlinjen gör. Det är sällan enkelt att stå brevid helheten, att undra vem man är, vad man gör där och hur i hela världen man hamnade där. Men det finns ingen som kan gå vägen åt en, jag kan bara stå där och försöka fiska upp när det drar i väg.

 

 

Nyårsklockan slår i gamla Aker
Vi ser raketer i kyligt dis och regn
Du är en annan nu än den jag aldrig kände
Och när jag ser mig om känns ingenting igen
Det var en lång väg hit men tiden gick fort nu ser du ut över stan som är din
Och en rislykta störtar bland gravarna, brinn dröm brinn

Du säger jag har männskor runt omkring mig hela tiden
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan men det blir ändå tomt, ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar ”Är du där?”
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här

Du drömde drömmar om ett verkligt hem
Där du fick vila och samla kraft
Jag har vart på rymmen hela tiden som det känns
Nåt riktigt jobb har jag nästan aldrig haft
Fyrverkerierna smattrar, kolla mig, kolla mig, jag tror dom smäller för andra än oss
Vi delar en liten flaska bourbon och tänder ett bloss

Du säger jag har männskor runt omkring mig hela tiden
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan men det blir ändå tomt, ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar ”Är du där?”
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här

Nyårsklockan slår i gamla Aker
Och den där rislyktan har äntligen hittat rätt
Den seglar ut i mörkret högt över taken
Och det ser värdigt och fint ut på nåt sätt
Nu när du står här intill mig vill jag inte va nån annan, jag känner mig rätt färdig med det gamla
Och jag vet att jag måste kasta av oss om väg är för lätt

Jag har männskor runt omkring mig hela tiden
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan men det blir ändå tomt
Ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar ”Är du där?”
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här

(L. Winnerbäck)

Annonser

Lämna en kommentar

Under K funderar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s