Bord!

I åratal har jag önskat mig ett nytt bord. Men det perfekta har aldrig dykt upp. Och om det har gjort det så har det varit svindyrt. Så jag har tänkt att här finns ju möjlighet att göra det själv. Det är bara det att det är smidigt med hjälp från nån som kan sina saker liksom… Det behövdes inte ens ett helt bord. Benen på det vi har är helt ok. Men eftersom M får panik på alla sorters DIY-projekt, säg ”soffbord gjort av lastpallar” så rullar ögonen och mustaschen krullar sig. Det har alltså varit trögt där…

Men så helt plötsligt kapitulerade han när jag återigen började mala om detta och det visade sig att allt som behövdes (förutom bets då) fanns i garaget. VAD VÄNTAR VI PÅ?! Och vad tog det? En timme för fundering, mätning, sågande och skruvande. Herregud. Och så lite tid på bets, vax och torktid då.

Så nu jäklar! Nu är det klart! Jag har lovat att friskriva Thimbergs bygg från detta, men alltså. Detta skola han icke skämmas för!

Vad har använts? Jo: 3st 145x45mm och 3st 170x45mm. Samtliga 2200mm långa. Och så några 45×45 reglar under. Sedan är det Zar träbets och Osmo hårdvaxolja.

Mer saft åt folket!

Jag planerar att dricka saft hela året tills det till sist sprutar ur öronen. Bara för att det är så himla gott. Jordgubbssaft. Rabarbersaft. Flädersaft. Vinbär/körsbärssaft.

Och så Rallarros! Och det tycker jag att ni ska prova. Så positivt överraskad jag blev! Det behövs ingen flådig plantering. Leta bara upp de rosa blommorna och plocka på! Receptet kommer från den finfina boken Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga av My Feldt.

Så, det här behövs till ca 1,5 liter:

Ca 10 klasar på 20cm rallarros (är de hälften så långa tar en 20st alltså)

1kg vatten

750g socker

Saften av 6 citroner

Klipp av blommorna och lägg i en bunke. Koka en lag av vatten och socker och häll på blommorna. Därefter åker citronjuicen i (och här blir det experiment av då citronen förvandlar den lite grå färgen som blir när lagen värmer blommorna till rosa igen, kul!) Jag tyckte det var festligt att slänga i ett gäng av min favoritros i matchande färg också.

Sen får bunken stå i kylen ett par dagar. Min står i fyra men allt mellan tre och sex ska gå bra. Därefter silas den och pastöriseras i 85 grader i 15min. Upp på varma flaskor.

Gamla tider

En sväng till Håverud. Listan över saker att ta tag i är enorm. Svårt att hitta varken ork eller lust att ta tag i det. Vi har byggt på saker i snart 14 år.

Tog en tur i stället till Baldersnäs. Nostalgiskt för mig. Övriga var kanske måttligt roade men det fanns ju glass i alla fall. Jag ägnade mig åt att minnas hästar, tält, ostmackor, bad i sjön, sol, hö och ännu mera hästar. Det var fint. Bonus var två smidesljusttakar till samlingen som fick följa med hem. Och i kassan stod tydligen rektorn för min gamla skola. Världen här hemma är liten.

Den blomstertid nu kommer

Skolavslutning. En har sommarlov, två har två veckor kvar och en har tre. Jag har ett fantastiskt jobb men jag är jätteredo att gå på semester. Faktiskt. Jag lovar!

Helg

En helg i Håverud.

På väg

Efter frostnätter som nästan tog knäcken på mig helt har det nu vänt (visst har det?!), äntligen! Sol och finfina temperaturer. Jag behöver inte 30 grader. 18-20 är helt lagom för mig och det jag försöker få att överleva här.

Det känns som att det är mycket i huvudet nu. Maj och halva juni är alltid fullproppade med alla de där extra sakerna man ska komma ihåg. Avslutningar, utflykter, dropin och allt vad det är. Och visst, det har sin charm. I alla fall skolavslutningen 😉 Sen läggs det gärna på lite extra så som att alla tydligen måste gå till tandläkaren eller på andra spännande möten just nu. Jobb som ska knytas ihop och avslutas och nytt som ska planeras. Kroppen blir trött och somnar i soffan varje kväll.

Jag försöker ändå att sätta mig ner en stund ibland och bara andas lite. (Ibland när jag frågar A om vad hon har för planer för dagen brukar hon svara ”andas”. Rimligt ändå tycker jag. Det kan vara tillräckligt i bland.) Det finns så mycket fint att bara suga i sig och jag vill inte missa det. Tänk bara att pionen kommer att blomma för första gången på fem år! ❤️

Hej och välkommen livet!

Nåja. Vintern var inte SÅ eländig i år. Nästan okej. Men nu är det vår! Fyradagarshelg. Det skulle man ha varje vecka, vår och sommar. Då finns en rimlig chans att hinna med allt. Skiner solen är det ju ännu bättre.

Så. Hur är statusen? Jord i alla lådor i växthuset, tomat och gurka sitter på plats. Oroar mig saftigt för gurkan alltså men det gick inte att ha den inne längre. Så nu är den inbäddad i fiberduk där inne. I natt var det 1 grad! Men de lever än så länge. Vilken rysare detta kommer att bli… Rosor, björnbär och hallon är klippta och har bundits upp. Träden har fått markduk och sten runt sig. Klematisen har också fått det lite snyggare och stenen vid klätterrosorna är äntligen klar. Surdegar som väntat i år… Sista staketet är målat. Ny jord i odlingslådorna och på de trötta delarna på gräsmattan. Träden och jordgubbarna har börjat blomma. Paprikan och basilikan väntar inne ett tag till tillsammans med fröpåsarna.

Kanske är det något mer i fas än förra året. Det känns i alla fall bra.

Balanssystemet

Lite på svaj. Känslan av att inte räcka riktigt ända in i mål. Varken här eller där. Inte så ovanligt, men sällan alla på samma gång. Otillräckligheten till alla och till allt. Prioriteringar som blir fel hur de än riktas.

En paus från huvudet. Försöker se det stillsamma i snö och frö. Fruset, kallt och vilande. Det går vidare när tiden vill.

Den långa färden

Vintersolståndet kom och gick. Det går åt rätt håll. Men det är en bit kvar. Uppförsbacken är ännu inte slut och bak i huvudet lurar det. Det killar mig i nacken, krafsar och gör sig påmint. Men jag försöker att ignorera det. Inte låta det påverka mig. Inte än i alla fall. Varje dag med huvudet ovanför ytan är en dag extra.

Så det gäller att använda hängslen, livrem, flytväst och dubbdäck på samma gång. Två veckors ledighet, alla fyra, under jul och nyår var fint. Kvällsmörkret är en sak men att försöka vakna mitt i natten är svårt. Lite Håverud, fina dagar med familjen och annat som behövde ordnas med. Lugna dagar hemma med pyjamas och två dagar i Varberg.

Nu är vardagen här igen men det är rätt ok. Det känns som att det kommer bli en bra vårtermin. Det gäller att göra det bästa av det man har att jobba med, både här och där. Mitt jobb ger mig så mycket glädje och så många tankevurpor att jag ibland blir yr. Ibland när världen verkar ha glömt våra barn och när förutsättningarna känns trånga funderar jag på om jag kanske skulle göra något annat. Men jag vill ju egentligen inte det, det är ju alla dessa små individer som fyller arbetsdagarna med mening. Och de påminner mig varje dag om att vi inte är fyrkantiga. Påminnelser alla i hela världen skulle behöva.

Hemma passar jag just nu på att fylla flaskorna med citrus. Jag planerar att fylla lagret så det räcker ända till flädern blommar! Och när den är klar är det dags för jordgubbarna. Det är fint att få använda det som finns här och nu och att kunna spara det en stund. Det är också fint att faktiskt kunna bli glad av en flaska saft. Eller av att öppna en burk med jordgubb- och rabarbersylt från i somras. Jag tänker att så länge en sån sak kan höja humöret, då finns det hopp om att jag ännu inte är på väg att tappa förståndet. Så, mer saft till oss alla!

Och vet ni! Det är bara två veckor kvar till fröna från den fina spetspaprikan i fjol ska ner i jorden. Och då, då är vi på väg på riktigt! ❤️

Khom loy

Jag sprang på en gammal vän här om dagen. Eller ja, sprang på, rent fysiskt är väl att ta i. Men i tanken. En vän som jag inte hört av på många år men som funnits nära. Någon som alltid satte ord på tanken. Kanske har det varit så fullt upp med det pågående livet under så många år att jag glömt. Men hur kunde jag glömma att det fanns ett ord för den där känslan? Det där som jag inte riktigt kan identifiera, det där som bara kommer krypande ibland. Bland smått och bland stort. Vemod.

Jag blev påmind om vad det var och det satte fingret på så mycket. Som om en del av mig ramlade ner i knät på mig själv. Och så här, en tio, tolv år senare går det enkelt att se det ur ett annat perspektiv. Att acceptera det för vad det är. Men det är med visst huvudbry jag ser att grubblet, ifrågasättandet och vemodet gått i rakt nedstigande led. Vad hade jag väntat mig? Jag vet inte. Men vi är så mycket mer lika än jag trodde. Och jag tänker att det var väl själva fan att den vägen måste vandras igen, genom någon annan. För mitt vuxenjag har lättare att se att det faktiskt finns positiva delar med det också än vad någon som bara står på startlinjen gör. Det är sällan enkelt att stå brevid helheten, att undra vem man är, vad man gör där och hur i hela världen man hamnade där. Men det finns ingen som kan gå vägen åt en, jag kan bara stå där och försöka fiska upp när det drar i väg.

 

 

Nyårsklockan slår i gamla Aker
Vi ser raketer i kyligt dis och regn
Du är en annan nu än den jag aldrig kände
Och när jag ser mig om känns ingenting igen
Det var en lång väg hit men tiden gick fort nu ser du ut över stan som är din
Och en rislykta störtar bland gravarna, brinn dröm brinn

Du säger jag har männskor runt omkring mig hela tiden
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan men det blir ändå tomt, ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar ”Är du där?”
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här

Du drömde drömmar om ett verkligt hem
Där du fick vila och samla kraft
Jag har vart på rymmen hela tiden som det känns
Nåt riktigt jobb har jag nästan aldrig haft
Fyrverkerierna smattrar, kolla mig, kolla mig, jag tror dom smäller för andra än oss
Vi delar en liten flaska bourbon och tänder ett bloss

Du säger jag har männskor runt omkring mig hela tiden
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan men det blir ändå tomt, ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar ”Är du där?”
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här

Nyårsklockan slår i gamla Aker
Och den där rislyktan har äntligen hittat rätt
Den seglar ut i mörkret högt över taken
Och det ser värdigt och fint ut på nåt sätt
Nu när du står här intill mig vill jag inte va nån annan, jag känner mig rätt färdig med det gamla
Och jag vet att jag måste kasta av oss om väg är för lätt

Jag har männskor runt omkring mig hela tiden
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan men det blir ändå tomt
Ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar ”Är du där?”
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här

(L. Winnerbäck)