Där finns inga ord

Jag har funderat ett tag på om jag kanske skulle skriva något. Det brukar fungera rätt bra att sätta ord på känslorna. Det blir ordning och reda då. Jag gillar ordning och reda. Jag gillar att kunna sortera och därefter agera. Men jag har plötsligt inga ord. Trots att hjärnan känns större än vanligt. Den får inte plats i huvudet längre. För jag tänker hela tiden. På er. Hur ni har det. Har ni det alls idag?

Jag är så långt borta . Jag kan inte göra någonting. Jag önskar att jag för en stund kunde lyfta det från era axlar och bära det åt er. Bara för att ge er en liten stund av lugn.

Men trots att tänkandet gör mig trög och ger mig extremt dåligt minne just nu är jag arg. För nu får det f-n vara nog! Vem eller vad det nu är som delar ut sorger och bedrövelser i livet, sluta nu! Jag har aldrig trott på något mer än människans egen förmåga, men ärligt talat alltså. Det är skönt att kunna skylla på något. Att kunna personifiera eländet. För hur skulle det annars kunna bli så här?

Nej. Jag vet inte. Det blev ingen ordning och reda trots försöket. Jag har fortfarande inga ord. Men trots att jag är alldeles förbannat långt borta är jag här. Jag sitter på era axlar med choklad och snorpapper i den ena handen och ögonkräm, skratt och minnen i den andra.

 

1620492_10152006258653580_1921371278_n

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt

För huden…

Jag står vid spisen. A ropar uppifrån.
Jag: M, kan du ta A?
M: Men herregud, vad gör du?! Wokar ansiktet?
Jag: Mmm…
A (på väg ner): Men mamma! Steker du huvudet?!
Jag: Men kära nån, jag värmer huden kan man säga!
A: Aha, du har gjort en bastu!

Precis, smarta lilla barn där. Mamma gör en lightbastu, jajamän!

20140115-194248.jpg

Lämna en kommentar

Filed under Hudar

Ett annat år

Hej på er, kära vänner. Det var ett tag sedan. Men nu är det ju nytt år. Och det är ju då man får nya chanser. Det är då man kan göra om, göra rätt.

Jag tycker dock att det är lite väl mycket av detta, göra rätt, som känns… Ja, vad ska jag säga? En smula obekvämt kanske. Det är en påtaglig strävan efter att alltid göra mer, att alltid göra det lite bättre. Det man har och det man gör duger liksom inte till. Man är helt enkelt otillräcklig.

Vad är det då vi ska göra mer och göra bättre? Jo. Vi ska ha det perfekta hemmet. Dammfritt givetvis. Var sak på sin plats. Har man en trädgård ska denna vara ogräsfri. Hela tiden. Vi ska ha den perfekta familjen. Perfekt både vad gäller antal medlemmar, medlemmarnas ålder och medlemmarna kön. Vi ska också anta den perfekta tilldelade rollen vi fått i familjen. Han man nu under 2013 inte skaffat sig någon familj, trots att man för länge sedan uppnått giftasmogen ålder bör man se till att åtgärda detta illa kvickt. Vi ska också ha det perfekta jobbet som ger oss den perfekta lönen och där ska vi dessutom alltid prestera perfekt. Men kanske viktigast av allt: vi ska ha det perfekta jaget. Och, för att citera en fin vän: ”det är inte ett jag som bryter ihop i duschen”. Nejdå. Ytan på plats. Framför allt. Vi ska äta lite mindre och träna lite mer. Inte för att vi egentligen vill utan för att vi borde. Tror vi i alla fall. Vi ska vara pigga och fräscha. Aldrig trötta, deppiga och hopplösa. Vi ska sträva framåt och vilja utvecklas. Inte åt fel håll dock, märk väl.

Men vet ni? Jag är trött på detta. Jag är vansinnigt trött på det. För vet ni? Den perfekta ytan suger livet ur oss. Den senaste tiden har människor i min omgivning fallit som furor. Det är sorgligt att se. Det gör mig ledsen att se att människor (jag med, jajamän) faktiskt verkar vara så beroende av detta.

Somliga saker är det inte lätt att göra något åt. Det är t.ex. inte så himla enkelt att gå ifrån ett jobb som suger livet ur en. Eller att ens få ett jobb öht. Det är inte heller så enkelt att försöka jobba emot ett samhällsproblem. På gott och ont är vi alla en del av spektaklet. Men kan vi kanske gå till oss själva åtminstone? Kan vi se den del vi faktiskt kan göra något åt?

Så vad säger ni? Ska vi låta 2014 bli året då vi säger nej? Året då vi slutar anpassa och förvränga oss till det vi tror att vi måste uppnå? Då vi skiter i de förbannade normerna och vågar vara det egna jaget? Året då vi kanske vågar ta emot hjälp, eller kanske ännu hellre: vågar be om det? Året då vi skiter i att alla andra verkar så förbannat perfekta och lyckliga. Då vi kanske kan leva med lite skit i hörnen? Året då vi kanske frågar hur någon mår egentligen och året då hen kanske vågar vara ärlig i sitt svar?

Deal?

Lämna en kommentar

Filed under K funderar

Keeps Me Burning

Keeps Me Burning

Out in the distance
I still hear them crying tonight.
Cry for the power
is praying to live through the night.

One more time if you dare.
One more minute can you spare.
What shall ride and on hall
Hear them come.

Put my feet upon the ground
now I pray that I can fly.
Picking Me Up,
ready to burn in fire today.
Can you see what I feel?
Is it true? Is it real?

I feel the power
that’s burning inside of my soul.
Leaving me broken,
I keep my heart from this all.

No more traps, no more lies.
Take a minute to decide.
See the fears start to grow,
let it grow.

Put my feet upon the ground
now I pray that I can fly.
picking me up,
ready to burn in fire today.
Can you see what I feel?
Is it true? Is it real?

Put my feet upon the ground
now I pray that I can fly.
picking me up,
ready to burn in fire today.
Can you see what I feel?
Is it true?
Can you see what I feel?
In that way?
Can you see what I feel?
Is it real?!

(Masterplan

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt

Höst

Hej där!
Det var ett tag sedan sist, eller hur? Hur har ni det?

Det mesta är som vanligt här. Några veckor har gått sedan sommarens slut och hösten är här. Det känns som att det blir ett intensivt år på många sätt och orken tryter en smula. Troligtvis därför jag inte brytt mig om bloggen på ett tag. Inspirationen till det mesta i livet kommer liksom inte bara flygande så där. Inte för mig i alla fall. Eller gör den det för er? Grattis i så fall ;-)

Men inspiration eller inte så behöver man i alla fall en plats att andas ut på. Kanske går allt lite lättare då? Fast ibland undrar jag verkligen… Är stillheten värd tröttheten som uppstår när man måste lämna den..?

IMG_5205

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt

Vardag

Så var det dags igen då. Väckarklocka, gympapåsar, handla på Maxi, regnkläder… Semestern är slut för den här gången. Och ja, det är klart att det känns lite deppigt. För vilken sommar det har varit! Det måste vara rekord på många sätt. Sol, sol, sol. Berlin, Norge, stugan, bröllop, familj och vänner. Och efter all planering och allt görande är det lätt att känna sig lite tom liksom. Vad ska man nu se fram emot?

Nu väntar hösten. Men i stället för att deppa tänker jag i stället vara glad för att jag har ett toppenjobb med underbara kollegor, minnas allt roligt som vi gjort i sommar och planera för nya äventyr!

Lämna en kommentar

Filed under Familj

Bröllop

Ja, hjälp var ska jag börja när jag ska beskriva denna dag?

Vi fick många frågor innan om vi var nervösa. Men det var inte så mycket med den känslan och det var väldigt skönt! M höll visserligen på med sina byggen in i det sista så han hann väl inte tänka efter så mycket, men när man (jag?) levt med den här planeringen så himla länge så har det nästan blivit vardag.

Min syster med familj anlände veckan innan och dagen innan kom våra toastmastrar och en del vänner. Min systerdotter fixade finfina naglar och tejphår (och jösses… Jag har alltid velat prova det där med lååångt hår och ja, nu har jag gjort det. Det ät tungt, varmt och kräver en massa tid. Inget för mig fortsättningsvis tror jag.) och min syster bakade tårtor i 20 timmar… Det var varmt, det var pustigt och stånkigt för många av oss tror jag, men samtidigt började det hela att ta form. Vi skulle ju nämligen ha själva festen hemma hos oss vid stugan. Och om det bara hade varit att smäcka upp ett tält… Men nej då. Men efter många lass grus och god hjälp blev det hela ju så småningom klart. Dukningen blev toppen och även en brudbukett lyckades vi sno ihop.

Och när dagen väl var kommen lämnad jag huset  (i strålande sol) vid halv tio för att bege mig till frisören, dvs min syster som fick slita med mitt hår. Men det blev otroligt bra :-) Påklädning och sminkning avklarades och 11.30 dök M och vår fotograf upp. Fotografen var i själva verket min goda vän som nog var en aning nervös över hur detta skulle gå. Själv var jag övertygad om att hon skulle göra ett strålande jobb givetvis vilket så också skedde. Efter en kort promenad fram och tillbaka på järnvägsspåret åkte vi till Upperud för fotograferingen. Det är en fantastiskt miljö som erbjuder i princip allt. Det blev många fina bilder där.

Under tiden slet våra vänner med att rodda ihop själva vigselplatsen. Det var ett uppdrag som inte var det enklaste, men de lyckades trolla med knäna tror jag ;-)

Själva hann vi med två portioner Dafgårds hos mormor innan det var dags. Vi hade fått tag i värsta coola raggarbilen med en chaufför värd sin vikt i guld. Och när vi åkte ner till vigselplatsen, såg hur fint de gjort och hörde den vackra musiken, ja… Då blev det liksom på riktigt och en liten tår letade sig fram. Men jag tänkte att det vore fint om jag i alla fall kunde komma på plats innan jag började störtböla, så det var ju bara att rycka upp sig ;-) På vägen ner tappade jag skon och väl på bryggan var det en konst att inte fastna med klackarna. Och sedan gick det bara väldigt fort. En kär vän från förr och hennes pojkvän förgyllde stunden med fantastiskt musik, det var gåshud rakt igenom… Två ”ja”, såpbubblor och så var det klart. Märkligt. Och medan gästerna fick gå tipspromenad upp till vårt hus åkte vi tillbaka till Upperud, skålade i bubbel och slappade. Underbart.

Och efter att chauffören kört en extra sväng med barnen drog det hela igång. Skål och fest! Kalasboden i Vänersborg hade fixat maten och jösses så smidigt allt flöt. Helt otroligt. Våra toastmastrar hade tagit sitt uppdrag på fullaste allvar och hade gått in med liv och lust för att ordna det hela, och de gjorde ett fantastiskt jobb! Många imponerade gäster hade vi ;-) Tårta (bakad av min syster, vilket jobb,vilket, pill och vilken succé), kaffe och en skottkärra i temafärg. Kvällen blev lång och när solen hade gått upp igen var det otroligt skönt att få gå och lägga sig.

Ja, vilken dag… Jag tror inte att vi med ord kan tacka alla som hjälpte till med alla detaljer. Det hade inte gått annars och vi är otroligt tacksamma! Det var också så himla roligt att träffa alla. Släkt, familj, gamla och nya vänner. En dag att minnas, på alla sätt och vis!

Och så några bilder… Samtliga bilder är tagna av M. Ottosson.

IMG_0190 (1280x811)

IMG_0216 (1280x853)

IMG_0311 (1280x1066)

IMG_0359 (1280x853)

IMG_9796 (1222x1280)

IMG_9826 (797x1280)

IMG_9829 (1280x853)

IMG_9838 (1280x803)

IMG_9848 (837x1280)

IMG_9954 (853x1280)

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Bröllop